På vägen hem, strax utanför Älmhult, vid Diö, åkte våran bil av vägen. Jag kände bara att jag inte kunde styra längre och bilen for in i ett träd!! Trädet träffade höger blinkers fram och pressade in hela höger sida av bilen...Trädet landade Mitt inne i bilen, slog bort hela höger sida och slog då också av bränsle slangen, vilket resulterade i att bilen började brinna...

Min första reaktion var att jag måste rädda Ellen!!!! När jag vänder mig om så ser jag att det är ett stort eldhav, runt Ellen och hon bara skriker!! Josefin Skriker att det brinner, det brinner!!! När jag kommer bak och får tag i Ellen så hör jag inte Josefin längre, hon har tystnat. Jag ställer mig inne i elden och börjar, i ren panik, slita i Ellen, men hon lossnar inte, skriker bara... - pappa, pappa!! Till slut så får jag loss henne, skrikandes och brinnandes....

Jag känner hur det bränner i mina händer, ansikte, värker i benen, men Ellen är ute!! När vi kommer utanför bilen faller jag ner på marken och börjar släcka elden i Ellen hår, kläder, hud.... men när jag vänder på henne för att ta henne i famnen så blossar det upp igen... Tillbaks på rygg och pressa mot marken för att släcka!! Under hela tiden skriker och gråter Ellen, det gör JÄVLIGT ont!!! När jag lyckats släcka branden i henne så ska jag lyfta bort henne en bit, vi är alldeles för när  för när bilen... tänk om en exploderar??!! Jag orkar inte.... plötsligt dyker det upp en kille, som dragit på sig handskar och hjälper mig att bära Ellen en bit bort!! TACK....

Nu börjar den långa väntan på Akut ambulansen, 40 minuter, får vi ligga och vänta....Under tiden så ser jag hur min 13 dagar gamla dotter och fru, försvinner i ett hav av eld och skrot....... Värmen är oerhörd och bränner min skalp och jag vet inte vad jag ska ta mig till, hur jag än gör så bränner det över allt.... mina ben värker, handen värker och Ellen bara gråter och skriker........Jag har i efterhand fått berättat att Ellen somnade vid ett tillfälle då hennes övervakare var tvungen att skaka henne för att hon skulle vakna....Efter 40min dyker Akutambulansen upp, då det är bara dom som får intubera var vi tvungna att vänta.... De intuberar Ellen och skickar mig i en "vanlig" ambulans... mot Växjö sjukhus!!

Det visar sig sedan att Ellen fått 55-60% brännskador..
Båda lårbenen är av och vänster arm är bruten på två ställen..

Då denna tid var ganska så förvirrad kommer det att bli ganska mycket bilder.
Jag måste VARNA KÄNSLIGA INDIVIDER för ganska otäcka bilder.
Men det blir bättre....


När Ambulansen hämtat oss vid olycksplatsen så transporterades vi (i olika ambulanser) till Växjö sjukhus för kontroll... Här gjordes det en akut CT för att kolla om vi hade några inre skador... Ellen har nu en tub nedstucken i halsen och har börjat lägga på sig en massa vätska. Vid en brännskada så försöker kroppen att kyla ned området från insidan, genom att släppa ut en massa vätska. Man måste därför tillsätta MÄNGDER med vätska utifrån för att förhindra hypotermi
och uttorkning. Sedan fördes Ellen till Linköpings universitetssjukhus för vidare behandling, jag kom senare.

Jag anländer till Linköping vid 01-tiden på natten mellan 21-22/4, träffar en av världens finaste sjuksköterskor, LINA, (ja, ta åt dig....) Hon frågade om jag ville ha ett eget rum, eller om jag ville dela?? - Jag vill dela, pallar inte vara själv!!!
blev mitt svar.... detta varade inte speciellt länge... grannen snarkade som attans och lät... vågade inte prata i tele, kanske väcker honom!!! Jag bad ganska snabbt om ett enskilt rum!!!

Jag ville så snabbt som möjligt komma ned till Ellen och besöka henne...(jag befann mig på 19:e vån och Ellen på 10:e)Lina frågade om vi skulle ta en rullstol eller jag skulle gå....? Jag kan gå själv....TRODDE JAG. När jag reste mig, så bar inte benen mig, det fick bli rullstol, med Lina som chaufför! Jag var väldigt spänd när vi åkte in i hissen, visste inte vad jag skulle förvänta mig!! Det var värre än jag kunde tro i min vildaste fantasi!! När jag rullade in på salen, kände jag inte igen min egen dotter......Bandage från kropp till tå, hon var såå svullen att ögonen inte gått att öppna, till och med öronen var svullna... Hela hon såg ut som en spärrballong... Med en slang i halsen och respirator inkopplad, låg hon i sin säng....
ingen visste hur det skulle gå! Tårarna bar rasade ned för mina kinder.... jag pratade och grät med henne..
Hoppades att hon kunde höra mig!!!

När Ellen kommit till Linköping, hade hon haft en kroppstemperatur på c:a 35 grader. Ett team stod redo att tvätta av hennes brännskador och KLIPPA bort den döda hud som var kvar. När detta var klart var kirurgerna på plats för att laga de brutna lårbenen...

Då de inte kunde gipsa benen pga, brännskadorna så satte de järn stag som håller benen på plats... Dagen efter olyckan kom min pappa och bror upp till Linköping.... mycket tårar blev det!! När vi satt på mitt rum så skulle vi gå och säga godnatt till Ellen,  då frågar jag pappa om vi ska säga godnatt till SAGA?? Pappas svar blir..
- Det har vi gjort för sista gången... och det jävligaste är att jag aldrig fick träffa henne!!!...

"Gud vad det gör ont i bröstet när jag skriver nu!!"

Dagarna/veckorna och månaderna ser i mångt och mycket lika dana ut... jag sover på mitt rum, är och besöker Ellen MÅNGA gånger varje dygn... många gånger om nätterna när jag inte kunnat sova!! Läkarna gör ett fantastiskt jobb och transplanterar ellen.... det största jobbet gör Ellen, som läker som en liten LÖK... ingen fattar hur fort det går och
efter 10 veckor i sängen är ellen redo att sitta i rullstol för första gången..... *jippiiiiii*

!!!JAG KAN BARA SÄGA ATT ALLA PÅ IVA OCH BRIVA I LINKÖPING ÄR UNDERBARA!!!

Fortfarande är det omläggning i narkos, varannan dag, lite transplantationer kvar... men nu vet vi att ELLEN KOMMER ATT ÖVERLEVA!!!! När man lägger om i narkos, så söver man ned patienten, tvättar och plåstrar om....narkosen sliter oerhört på kroppen och Ellen fick JÄVLIGT mycket medicin!!! Nu är Ellen vaken mer och mer.. eller vaken!! med medicin i kroppen,  påtänd för att kunna hantera sina dagar.... vad gör man när man ligger på sjukhuset
och bara ligger i sängen!!?? Man kollar film!! Det gjordes mycket kan jag säga!!!

Ellen vistades på IVA=intensivvårds avdelning i typ 2 månader... fast det var lång tid så gick dagarna ganska fort... fattar inte hur!!! Efter mycket påtryckningar från min sida så fick ellen änteligen börja träna på att vara utan respiratorn.. vilket betydde att vi kunde göra utflykter... ja, eller i alla fall ut i korridoren!!!

ÄNTLIGEN KÄNNS DET SOM VI SER ETT SLUT!!!

Efter att ellen klarade att vara utan respirator så kunde hon komma till MIN våning och BRIVA= Brännskade intesivvård...
ÄNTLIGEN kunde vi sova i samma säng... efter två månader kunde vi äntligen ligga brevid varandra!!! vilken lycka!!!

Nu är vi nära att få åka till skåne... nära hem!!! Vi har konstaterat att  40 mil från alla är både bra och dåligt!!! Det är bra på det sättet att det inte är folk som SPRINGER ned dörren och man får vara i fred, men det är lätt att det blir ensamt!!! Tack gode gud för all SUPER PERSONAL som ställt upp när jag vandrat som en rastlös själ!!!

någon gång i veckan kom också  clownerna...
"Nu vill Ellen att jag ska berätta detta" detta var ett mycket uppskattat besök!!! tack...

För att snabba upp till dags datum så var vi inte speciellt länge på Briva.. utan vi flögs ned till Malmö och deras "plastik" avdelning... Ellen fortfarande med tracken i halsen..... pinsamt att hon var det typ 5é barnet på tjugo år med track.... Dom viste ju för fan ingen ting, men men..... Här fortsatte narkos baden och efter en vecka så förflyttades vi till CSK!!! jippi.... hemma....

Första kommentaren från barnkliniken på CSK var.....Ni får inte vara på avdelningen ni kan ha en smitta som heter
MRSA, från linköping, detta fast det inte finns något svenskt skukhus kvar på MRSA listan!!! ??? Det var i denna stund som jag bestämde mig för att vi skulle prova att flytta hem!!!! hem till huset....

Jag minns när jag låg i Ambulansen och var på väg mot Växjö centralsjukhus... Ellen var kvar på Olycksplatsen, för att bli skickad med annan ambulans!! Redan på olycksplatsen blev jag nästan sjukligt fokuserad och rabblade i mitt lilla huvud vad jag var TVUNGEN att ta mig till... !! I ambulansen var det nog en ganska NY sjuksyrra, hennes stresspåslag kan man
inte prata om... Hon skulle försöka sätta en nål i min arm..... (ganska svårstucken  är man ju) Hon stack och stack, mitt i allt så hade jag frågat... GÅR DET BRA?? ELLER JAG SKA GÖRA DET SJÄLV?

Detta gjorde nog inte henne alls stressad.. När hon väl fått in nålen så skulle hon börja ge mig MORFIN, det gick sååååå där bra!! Jag sa till henne att det inte skulle funka....jooo då, har gjort detta många gånger.....!!! Men när handen blev tjock
som en kassler, så stannade hon.... Nålen satt inte i ett kärl... ALLT morfin la sig under huden istället!!! Där gör den faaan ingen nytta!! Sedan skulle denna lilla syrra ta ett  blodtryck på mig.... hon satte blodtrycks manschetten på min vänstra arm...  "och här kommer stress moment nr 263" Vänster handled var tvärt av... så när hon började pumpa upp trycket.. såå svullnade HELA handen/handleden... snacka om att hon blev måttligt road, när jag påpekade att hon nog skulle ta bort manschetten!! hahah

Jag var såå fokuserad på ALLT som var tvunget att göras.. det är såååå sjukt mycket som behöver ordnas efter en olycka med dödlig utgång! Fick låna telefon i ambulansen och ringa min pappa, som ringde Jimmy min bror....Vid en olycka eller när man mister sin LIVSKAMRAT så finns det inte någon reaktion som är riktig eller fel.. vi reagerar ALLA på olika sätt!

På de sista tio åren har det hänt så jävla mycket i mitt liv.. och det har format mig och lärt mig att ta hand om tuffa upplevelser...1997 dog min mamma i cancer, efter att ha varit sjuk under HELA min uppväxt, 1998 fick jag själv CANCER och nu 2008 händer detta..... Jag insåg ganska tidigt att det KVITTAR hur mycket jag SKRIKER, GRÅTER eller SPARKAR.... så kommer inte mina älskade ÄNGLAR tillbax!! Jag har GRÅTIT floder av tårar....Jag känner att det är alldeles för MÅNGA som FOKUSERAR på vad de kunde haft eller har haft.. Jag försöker att hålla koll på vad jag HAR!!

Under de två veckor som Ellen låg nedsövd, hade jag chansen att FOKUSERA på MIG själv!! Mitt enda sätt för att överleva har varit att prata,prata,prata..men det är ju inte alla som KAN det!! Processen att gå vidare kommer att fortsätta genom
hela mitt fortsatta liv... och detta är en del av MIG!! Den kvinna/tjej som väljer att starta ett liv med mig och min dotter
får också vara beredd på att det kan svänga i humör ibland...!! Men faktum är att det inte är så ofta vi gråter och har ångest...inte i detta huset.. Ellen har samma cooping strategi som jag..  Hon är otroligt öppen med vad som har hänt..
och för ett barn är EN månad som ETT år för en vuxen!! Jag vet inte vad jag ska säga mera!!!

Som jag skrev innan så finns det inget som är RÄTT eller FEL utan
det är bara DU själv som kan säga vad som är rätt eller fel för DIG!!
Det viktiga är att vi lär oss att UPPSKATTA och VÅRDA det vi har!!!

DET GÅR FORT NÄR MAN FÖRLORAR NÅGON/NÅGOT!!

Våra änglar kommer alltid att vaka över oss!!!

DET ENDA JAG BER DIG OM ÄR ATT...
STANNA UPPOCH FUNDERA OCH UPPSKATTA DET DU HAR!